Begravning & tal




Pappa


Ett tal av Emanuel Åhlfeldt vid begravningen

Den sista gången jag riktigt pratade med pappa var helgen innan han dog. Efter det var han för trött. Vi satt på en bänk vid södra entrén på universitetssjukhuset i Linköping, och vi pratade om honom och hans kamp mot sjukdomen, om döden och hur en värld utan honom skulle vara en så mycket sämre värld att leva i.

Tidigare under sommaren hade pappa beskrivit hur han såg på den kommande hösten. Det skulle bli en tuff höst, men det fick den vara; han skulle kämpa och komma ut på andra sidan. Det skulle bli en sommar till. Det skulle bli en lång rad fler somrar där han skulle vara med. När vi satt där på bänken på sjukhuset menade han att det han sagt på sommaren varit naivt. Sjukdomen skapade en sådan trötthet att det var tufft att hålla tron och hoppet vid liv. Jag påminde honom om hur han brukade beskriva sin tro som just naiv eller barnslig. Hoppet och tron att det skulle lösa sig fick vara barnslig. Även om prognosen i olika omgångar var riktigt mörk så hade pappa och vi andra hela tiden ett hopp
och en tro att det skulle lösa sig.

Det här var något pappa och jag ofta hade pratat om. I soffan i radhuset här i Sturefors eller i sommarstugan i Norrlunda diskuterade vi allt möjligt. Vi satt ofta uppe långt in på nätterna fast i diskussioner. Vi har under de senaste åren haft ett pågående samtal om trons och förnuftets gränser. Vi hade delvis olika åsikter, men vi njöt båda av att diskutera med varandra, att testa tankar och argument och att utforska tillsammans. Pappa beskrev ofta sin ståndpunkt i den här frågan som att han ”förlitade sig”. Allt kan inte kommas åt eller förklaras med förnuftet, och tron kan inte alltid begripliggöras. Det handlade då enligt pappa om att acceptera ett erbjudande och våga förlita sig på det. Det synsättet hade jag ofta svårt att köpa, men under den gångna sommaren har jag levt enligt pappas devis och jag har hela tiden bevarat hoppet och tron att han skulle bli frisk igen. Det tror jag har hjälpt mig att hantera det kaos som den här sommaren har varit. Trots att det har varit den värsta sommaren i mitt liv så har det också varit den mest meningsfulla. Pappa beskrev det som ”avskalat”, det oviktiga föll bort och kvar fanns kärnan av vad som är allra viktigast. Det har varit en sommar kännetecknad av oro och rädsla, men också av så mycket kärlek och hopp. Ingenting har lämnats osagt, men ändå finns det så mycket kvar som jag skulle vilja prata med pappa om.

Jag vet att pappa också ville fortsätta våra diskussioner. De var viktiga för oss båda. Han brukade kopiera upp artiklar som han skickade på posten, för att han tyckte att det var något där som han ville att vi skulle prata om. När jag skulle komma till Norrlunda i somras ville han att jag skulle ladda ner och ta med några avsnitt av Filosofiska rummet i P1. På kvällarna satt vi i stugan och lyssnade på diskussioner om den postmoderna teologin, relationen mellan teologi och filosofi och ett avsnitt om slump, existens och mening. Det var i sådana här frågor som våra intressen verkligen förenades, på ett hobbymässigt men uppriktigt sätt. Och det här var riktigt härliga kvällar. Vi ställde datorn framför oss på bordet, lyssnade och när någon av oss fastnade för något så pausade vi. Pappa satt i soffhörnet och vinkade med fingret när han ville ta upp något. Ett avsnitt på en timma tog då tre timmar att beta av.

Pappa har varit så oerhört viktig för mig. Han har varit den här samtalande pappan. Han har också varit en förebild i sitt engagemang; i sin förmåga att visa intresse för andra människor; i sin vilja att alltid ställa upp; i sin öppenhet och sitt välkomnande sätt och i sin kombination av allvar och lekfullhet. Jag har en lång bit kvar, men jag ser honom gärna som en förebild. Min kära Helena har ofta påstått att han var min stora idol. Jag har nog fnyst lite åt det, men jag fårstår nu att det är precis så det har varit.

Denna sida är en samling (under uppbyggnad) av tal och begravningsminnen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar